Väl ute på flygplatsen behövdes ingen incheckning eller väntetid. Steve hade ordnat så att företagets privatjet skulle flyga dom hela vägen fram till vackra Piemonte beläget i norra Italien. Solen var på väg att lägga sig bakom det stora flygtornet i väster och luften var varm och fuktig. Barbara tyckte det skulle bli skönt att komma bort från hettan ett tag, dels syftade hon på vädret men också kalabaliken som hon fått stått ut med under det senaste året. För varje dag, vecka och månad som gick kände hon att hon tappade kontrollen över sitt eget liv allt mer. Detta var inte likt Barbara, ända sen barnsben hade hon varit målmedveten och stark. Hinder som hade kommit i hennes väg hade hon antingen ignorerat eller kört över men nu hade hon hamnat i en situation som hon inte riktigt kunde hantera. Ibland kunde hon känna att oavsett beslut eller riktning hon tog så blev det till slut fel, det fick henne att känna hopplöshet. Men nu skulle det bli annorlunda, de bästa tiderna och ögonblicken hon haft hade varit i fjällstugan. Bortsett från de gånger hon passionerat hade älskat med Joshua, men från och med nu skulle dom minnena vara begravda intalade hon sig.

 

 

”Vill ni ha mer juice?” Den unga flygvärdinnan sträckte fram en karaff mot Barbara som satt på en bädd omgiven av guldfärgade kuddar. Medan glaset fylldes upp iakttog Barb skärmen bakom henne som visade planets riktning i dess väg mot Italien. Steve satt komfortabelt i en av de creméfärgade fåtöljerna längre fram i planet och skrev på en laptop. Någon gång då och då tog han sig tid att gå bort till Barbara, kyssa hennes hals och rätta till kuddarna bakom henne.

 

Barbara vaknade till av en kraftig stöt, hon satte sig upp och hörde hur flygplansmotorerna gick upp i varv för att bromsa planet på landningsbanan. Max och Belle stod på knä bredvid henne och pekade ut genom det lilla fönstret. ”Titta mamma, titta på golfbilen” ropade max medan han följde den vita bilen intensivt med sin blick. ”Nej max, det där är en bagagebil, den hämtar väskor och andra saker som människor haft med sig i planet” Barbara strök sin son över kinden och började fnissa ”Vi får nog se till så att du börjar med några andra idrotter och inte bara gör dom som pappa gillar” Steve hade nu ställt sig på knä bredvid dom, han lade sin hand i Barbaras och tillsammans stod dom alla fyra och blickade ut på den italienska vårmorgonen.

 

Luften i Piemonte var frisk och kylig. En vårsol värmde men termometern visade inte mer än tretton-fjorton grader när bilen slingrade sig upp för de smala bergsvägarna. Barbara blickade ut genom passagerarrrutan och kunde inte annat än förtrollas av den vackra naturen. Lönnar, granar och björkar i en salig bladning hade precis låtit sina löv knoppas ut och den ljusgröna nyansen skar sig lukulliskt mot den klarblå himlen och vitfärgade fjälltopparna. Fåglarnas sång hördes in i kupén på den ljuslila Aston Martin som Steve inhandlat enkom för att kunna använda i de italienska fjällen. Färgen var aningen udda men en lackerare i hemstaden hade fått förklarat för sig att det vara Barbaras favoritfärg och nu var bilen den enda i sitt slag. På radion spelades Tiziano Ferros ”Il Confine” och Barbara njöt av tonerna medan hon tog på sig ett par Channel solglasögon och lutade sig tillbaka.

 

Bilen svängde in på den lilla grusparkeringen och grindarna bakom dom stängdes. Alberto var en högt uppsatt politiker och nära vän till Silvio Berlusconi, han hade en gård längre ner på berget och hade blivit förvarnad om familjens ankomst, nu stod han med sin fru och vinkade dom glatt välkomna. Efter några artiga fraser på italienska fick familjen en flaska ”Vite della molla” årgång nittonhundrafemtiotvå. Barnen sken upp av lycka när Alberto gav dem varsin fotboll, han skrattade när de började springa som galningar runt bilen med bollen vid fötterna och han hade inte mage att förklara att krumelurerna på bollarna faktiskt var autografer från hela det italienska herrlandslaget. Steve var sedan några år tillbaka något av en hjälte sedan han skjutit ihjäl en inbrottstjuv som tagit sig över grindarna och in i Albertos hus. Ifrån terrassen hade Steve sett hur tjuven flydde mot grindarna och ett skarpt skott från ett jaktgevär med kikarsikte hade avslutat flykten. I rätten vittnade alla till Steves fördel även fast det påstådda vapnet som tjuven hotat Alberto med aldrig hittades. Han friades utan tvivel.

 Steve hjälpte Barbara steg för steg upp för den långa trätrappan som ledde till gården. Hennes rörelseförmåga var långt från vad den en gång var men bra mycket bättre än den varit för några veckor sen. Svettig och pustandes satte hon sig tillslut ner på den enorma terrass som löpte runt huset. Solen värmde hennes ansikte och barnens lekfulla röster gjorde henne lycklig. Kanske skulle det här bli början på något nytt.