Plötsligt stod han där, svart trenchcoat och blänkande festskor. Var han en dröm? Hon tittade yrvaket mot vardagsrummet. Han lade sig brevdi henne, i timtal disskuterade de allt mellan himmel och jord. Trevliga och otrvliga sanningar klev upp till ytan.

Plötsligt sa han orden som kom lika oväntat som regn på en solskensdag. "Alltså kan jag inte bara få ta dej i köket"

Barbara är på semester och Joshua ligger inne på rehab...
Så i vanlig klassisk erotisk följetånganda:
...to be continued....

Väl ute på flygplatsen behövdes ingen incheckning eller väntetid. Steve hade ordnat så att företagets privatjet skulle flyga dom hela vägen fram till vackra Piemonte beläget i norra Italien. Solen var på väg att lägga sig bakom det stora flygtornet i väster och luften var varm och fuktig. Barbara tyckte det skulle bli skönt att komma bort från hettan ett tag, dels syftade hon på vädret men också kalabaliken som hon fått stått ut med under det senaste året. För varje dag, vecka och månad som gick kände hon att hon tappade kontrollen över sitt eget liv allt mer. Detta var inte likt Barbara, ända sen barnsben hade hon varit målmedveten och stark. Hinder som hade kommit i hennes väg hade hon antingen ignorerat eller kört över men nu hade hon hamnat i en situation som hon inte riktigt kunde hantera. Ibland kunde hon känna att oavsett beslut eller riktning hon tog så blev det till slut fel, det fick henne att känna hopplöshet. Men nu skulle det bli annorlunda, de bästa tiderna och ögonblicken hon haft hade varit i fjällstugan. Bortsett från de gånger hon passionerat hade älskat med Joshua, men från och med nu skulle dom minnena vara begravda intalade hon sig.

 

 

”Vill ni ha mer juice?” Den unga flygvärdinnan sträckte fram en karaff mot Barbara som satt på en bädd omgiven av guldfärgade kuddar. Medan glaset fylldes upp iakttog Barb skärmen bakom henne som visade planets riktning i dess väg mot Italien. Steve satt komfortabelt i en av de creméfärgade fåtöljerna längre fram i planet och skrev på en laptop. Någon gång då och då tog han sig tid att gå bort till Barbara, kyssa hennes hals och rätta till kuddarna bakom henne.

 

Barbara vaknade till av en kraftig stöt, hon satte sig upp och hörde hur flygplansmotorerna gick upp i varv för att bromsa planet på landningsbanan. Max och Belle stod på knä bredvid henne och pekade ut genom det lilla fönstret. ”Titta mamma, titta på golfbilen” ropade max medan han följde den vita bilen intensivt med sin blick. ”Nej max, det där är en bagagebil, den hämtar väskor och andra saker som människor haft med sig i planet” Barbara strök sin son över kinden och började fnissa ”Vi får nog se till så att du börjar med några andra idrotter och inte bara gör dom som pappa gillar” Steve hade nu ställt sig på knä bredvid dom, han lade sin hand i Barbaras och tillsammans stod dom alla fyra och blickade ut på den italienska vårmorgonen.

 

Luften i Piemonte var frisk och kylig. En vårsol värmde men termometern visade inte mer än tretton-fjorton grader när bilen slingrade sig upp för de smala bergsvägarna. Barbara blickade ut genom passagerarrrutan och kunde inte annat än förtrollas av den vackra naturen. Lönnar, granar och björkar i en salig bladning hade precis låtit sina löv knoppas ut och den ljusgröna nyansen skar sig lukulliskt mot den klarblå himlen och vitfärgade fjälltopparna. Fåglarnas sång hördes in i kupén på den ljuslila Aston Martin som Steve inhandlat enkom för att kunna använda i de italienska fjällen. Färgen var aningen udda men en lackerare i hemstaden hade fått förklarat för sig att det vara Barbaras favoritfärg och nu var bilen den enda i sitt slag. På radion spelades Tiziano Ferros ”Il Confine” och Barbara njöt av tonerna medan hon tog på sig ett par Channel solglasögon och lutade sig tillbaka.

 

Bilen svängde in på den lilla grusparkeringen och grindarna bakom dom stängdes. Alberto var en högt uppsatt politiker och nära vän till Silvio Berlusconi, han hade en gård längre ner på berget och hade blivit förvarnad om familjens ankomst, nu stod han med sin fru och vinkade dom glatt välkomna. Efter några artiga fraser på italienska fick familjen en flaska ”Vite della molla” årgång nittonhundrafemtiotvå. Barnen sken upp av lycka när Alberto gav dem varsin fotboll, han skrattade när de började springa som galningar runt bilen med bollen vid fötterna och han hade inte mage att förklara att krumelurerna på bollarna faktiskt var autografer från hela det italienska herrlandslaget. Steve var sedan några år tillbaka något av en hjälte sedan han skjutit ihjäl en inbrottstjuv som tagit sig över grindarna och in i Albertos hus. Ifrån terrassen hade Steve sett hur tjuven flydde mot grindarna och ett skarpt skott från ett jaktgevär med kikarsikte hade avslutat flykten. I rätten vittnade alla till Steves fördel även fast det påstådda vapnet som tjuven hotat Alberto med aldrig hittades. Han friades utan tvivel.

 Steve hjälpte Barbara steg för steg upp för den långa trätrappan som ledde till gården. Hennes rörelseförmåga var långt från vad den en gång var men bra mycket bättre än den varit för några veckor sen. Svettig och pustandes satte hon sig tillslut ner på den enorma terrass som löpte runt huset. Solen värmde hennes ansikte och barnens lekfulla röster gjorde henne lycklig. Kanske skulle det här bli början på något nytt.

Dagarna blev till veckor som så småningom även blev månader!
Barbara hade fått extra personal med sig hem, som stöd den närmsta tiden i hemmet. Inte för att klara av de vardagliga sysslorna, några såna hade inte Barb, men nu kunde hon inte ens klä på sig själv än mindre duscha eller ta hand om sina barn.
- Älskling, mår du bra idag?
Hon kollade på Steve och log. Hon var trött men tog hans hand och höll den hårt i sin.

– Jag behöver bara vila lite, jag ska be Tiffany hjälpa mig ut på verandan sen. Så kan jag sola lite medan ni gör klart allt.
Barbara var från och till påverkad av mycket tunga droger, en vana som börjat redan på sjukhuset och fortsatt sen dess. Hon hade ofta ont och de receptbelagda tabletterna var alltid nära till hands. Dessutom dämpade de på många sätt alla själslig smärta hon behövt utstå.

 Då hon precis kommit hem från sjukhuset hade hon ordnat så att Steve fick ett eget rum att sova i, så under en period hade de varken sovit eller pratat med varandra. Hon hade inte vetat hur hon skulle gå vidare efter allt som hänt, eller om hon skulle göra allvar av hoten om skilsmässa. Han hade hållit sig undan och spenderat den mesta tiden på kontoret. Barnen hade han anställt personal till så nu bestod hela deras hus av diverse tjänstefolk med olika uppgifter i olika positioner med både fast och tills vidare anställning, för att inte tala om de stackars extra arbetarna som fick betalt per timme. Barbara gillade det inte men det var det enda sättet att få hushållet, och äktenskapet för den delen, att gå runt.
Barbara fick hjälp ut i trädgården, tog 2 sömntabletter som verkade direkt. Steve hade anordnat en lek med barnen som gick ut på att packa så fort som möjligt och samtidigt inte störa mamma. Hela familjen var på väg till stugan i Italienska alperna. De skulle bara ha 4 arbetande personal under sin vistelse. Det här var en tid för familjen för att läka alla sår både fysiska och psykiska.

De visste allihopa att de inte klarade sig utan varandra, och visst var det väl kärleken som drev dom till vansinne ändå? Alltså hade Barb lärt sig acceptera det som hände henne, så länge hon ändå fick ha kvar sin man och sin familj.
Hon hade inte älskat med Steve på flera veckor. Hennes kopp var tvungen att läka föst. Hon hade blivit mycket bättre än vad hon erkände för sin man, och väl framme i Italien skulle hon överraska honom. Hon hade stora planer för en helkväll i kärlekens tecken, bara för dom två, som skulle sluta med älskog framför den gigantiska brasan i gillestugan. I sitt huvud hade hon gjort en lista där hon bockade av nåt varje dag. Det näst sista på listan blev avklarat samma dag de åkte. Tiffany hade fått i uppdrag att springa iväg och köpa nya underkläder till Barbara. Med stränga anvisningar om hur de fick se ut eller inte gav hon sig ner på stan. Hon återvände efter några timmar med snyggt röda spetsunderkläder. En balconette bh med lagomt vadderade kupor som fick Barbaras bröst att se fantastiska ut, tillhörande stringtrosor prydda med en rosett gjorde intrycket komplett. Hon kände sig verkligen sexig och det visste hon att hennes man skulle tycka också. Nu ville hon bara att tiden skulle gå fort, hennes kropp skrek efter honom, hon stod inte ut en dag till.

/B

När Steve klev in i rummet möttes han inte av den synen han hade föreställt sig. Visserligen låg Barbara där, kraftigt drogad och blåslagen men istället för att hennes tysta andetag hördes nu också en penna som slogs rastlöst mot armstödet på en stol intill sängen. "Mr Lake antar jag" sa den sittande mannen innan han ställde sig upp för att skaka Steves hand. "Ja och ni är.." Steve kände hur det ilade till i magen. "Mitt namn är Thomas Coveland och jag jobbar för våldsroteln hos polisen, jag är bara här för att sälla några rutinfrågor". Den välklädde konstapeln tittade hastigt ner i sitt block och sedan upp på Steve igen. "När en kvinna ådrar sig den här typen av skador, allvarliga skador, så har vi som praxis att följa upp det för att se att inget har gått fel till" Steve svalde kraftigt och tittade skärrat mot Barbara. "Ni tror väl inte att jag..?" Steve kunde knappt avsluta meningen men gav det direkt ett nytt försök "Ni tror väl inte att jag gjort något av det här? Jag berättade ju för sköterskorna redan när vi kom in att hon höll på att möblera om där hemma, trots att jag sagt till henne tusen gånger att vi kan hyra folk som gör det åt oss" Steve pratade nu mer kontrollerat och hans röst var stadig och kraftfull. "Hon försökte flytta en antik ming-vas, ståendes på en tvåmeters stege när bokhyllan på något sätt måste fallit över henne. Jag satt i köket och gick igenom lite papper när jag hörde smällen. Jag skyndade mig dit och det var då jag såg… då jag såg" Steve kunde inte avsluta meningen, med näven knuten mot munnen brast han ut i tårar som inte kunde betraktas som annat än äkta. Konstapel Coveland tog en av de små pappersnäsdukarna från nattduksbordet och klappade Steve förstående över axeln. Steve raderade sedan all misstänksamhet som kunde tänkas finnas kvar hos konstapeln. "Man förstår inte hur jävla obetydligt saker och ting är innan något sånt här händer. Jag menar vem fan bryr sig om jobb eller pengar, skulle jag förlora Barbara vet jag inte vad jag skulle göra. Jag kan inte ens föreställa mig tanken, hon och barnen är allt jag har" Konstapel Coveland stängde igen sitt lilla anteckningsblock och sneglade mot Barbara som verkade vakna till. "Det här är bara en rutinundersökning vi måste göra när kvinnor kommer in till sjukhuset såhär. Ni är ju inte bara en väldigt framstående affärsman med ett gott rykte, det vore ju i det närmsta idiotiskt av mig att tro att ni som är så god vän med polismästaren skulle vara kapabel till något sånt här" Konstapel Coveland fortsatte "Vi på stationen är föresten väldigt tacksamma för era, minst sagt, generösa bidrag till vårat fotbollslag. Du skulle sett brandmännens min när dom såg våra dräkter" Steve log och skakade generat på huvudet "Nej det är ni som ska ha tack, ni gör ett kanonjobb därnere" Steve plockade upp sin guldpenna och ett visitkort som han började anteckna på baksidan av. "Mr Coveland var det va? Jag ska se till att polismästaren får reda på vilken duktig och ambitiös polis han har i kåren" Steves vänliga blick följde konstapeln medan han vandrade ner längs sjukhuskorridoren, när fotstegen inte längre hördes vände sig Steve om och hans blick förändrades. Barbara hade nu vaknat och kunde höra hur dörren till hennes rum stängdes.

----

Joshua körde förbi sjukhuset ovetandes om att kvinnan som härjade i hans tankar bara var några meter bort från honom. Paradoxalt nog var hon vacker och livlig i hans tankar medan hon i det ögonblicket låg drogad och inte fullt lika livlig i en sjukhussäng. Den rektangulära checken låg på sätet bredvid och Joshua fick slita sig för att inte fästa blicken på alla nollorna istället för på vägen. Han hade gjort några inköp och var på väg till sitt garage för att försöka komma till insikt om hur han skulle hantera den delikata situation som uppstått.

Inne i garaget, som endast var upplyst av en glödlampa som hängde i taket, låg saker spridda över arbetsbänkarna. Rostiga skiftnycklar och tomma ölburkar blandades med diverse oljor och matrester. Joshuas fot slog i en trasig bågcylinder som retfullt låg mitt på golvet. Han slog sig ner vid en av arbetsbänkarna och började rota i den vita plastpåsen.

En miljon. Så mycket pengar hade Joshua aldrig kunna förställt sig att ha. Han var den typen av kille som aldrig ägt mer än huset han satt i och kläderna han hade på kroppen. Skulder till skumma individer och obetalda räkningar var en del av hans vardag. Visserligen var han av den karaktären att han tyckte man skulle arbeta sig till pengar. Han såg något ärofyllt i att efter en dags svettigt arbete komma hem och känna att han uträttat något. Att glassa i en skräddarsydd kostym och gå på massage var inte hans melodi, dom som gjorde det kunde inte kalla sig män tänkte han för sig själv. Tankarna korkade igen Joshuas huvud och han kände att han behövde något för att stilla dom med. Hur skulle han göra med Barbara och checken? Skulle han bara åka hem till familjens hus och spöa skiten ur Steve? Det var för mycket att få rätsida på och yrseln gjorde sig påmind. En whiskey eller öl skulle inte lösa det här, han behövde något starkare. Joshua övervägde något som han inte gjort på flera år men tillslut greppade han tag i plastpåsen innehållande de bruna bitarna som låg på arbetsbänken framför honom.

Lågan från tändaren sotade aluminiumfolien och små ångor steg sakta upp mot taket. Joshua drog i sig rökheroinet och blundade. Han kände sig värdelös men den senaste tiden hade varit så påfrestande att han nu inte såg någon annan utväg, han behövde få känna lugn. Efter någon minut började han känna sig varm och torrheten i munnen gjorde honom illa till mods. Efter någon minut till kom tankarna.

 

 I Joshuas huvud kom tankarna och synerna en åt gången, som uppställda på kö. Först såg han en griskulting som gick längs en enslig väg. Det åskade och regnade, fast inte från skyarna, utan uppåt från marken. Grisen såg sorgsen ut och för första gången insåg Joshua att korv faktiskt var gjort av griskött. Han kände sig äcklad. Grisen hatade Joshua för att han lät honom slaktas, han kunde känna det. Joshua försökte slöddra fram en ursäkt men grisen ville inte lyssna. Plötsligt exploderade grisen i en kraftig explosion och ett hav av färger målades upp framför Joshua. Han satt nu i en grotta. Människor rörde sig omkring honom men något var fel. De var klädda i skinnpaltor och hade tufsiga frisyrer. Alla hade underbett och grymtade precis som grisen gjort, innan han exploderade det vill säga. Joshua insåg plötsligt att befann sig i stenåldern. Grottmänniskorna verkade vara upptagna i någon lek och slagen från en trumma förde takten. Vissa ägnade sig åt att jaga varann likt apor medan andra hade primitivt förspel. Joshua kände sig förvirrad, ännu mer förvirrad blev han när två av grottmänniskorna inledde något som inte kunde beskrivas som annat än sex. Joshua blev häpen men också glad över insikten att dom faktiskt hade sex på stenåldern. Han skrattade och gjorde tummen upp åt en grottman som använde sig av samma ställning som han och Barb gjort på pickupen. Joshua såg sig omkring, nu hade alla stenåldersmänniskorna sex, hämningslöst och djuriskt. Istället för vrål och tjut kom visserligen gris och apläten ur deras munnar men detta var inget som störde Joshua. Han satt betänksamt på en sten och begrundade vad som skedde runtomkring honom. En grottman rusade mot Joshua som rasade från sin sten. Istället för att ramla ner på jordgolvet under honom föll han ner mitt i Atlanten. Solen lyste och han simmade några meter ryggsim för att svalka sig i det härliga vattnet. En flock delfiner simmade uppe jämte Josh och han kände sig trygg. Delfinerna showade friskt framför Joshua som hysteriskt klappade med händerna och skrek av lycka. En av delfinerna hade en nos gjorde av sedlar medan den andra hade kugghjul istället för ögon. Joshua började känna sig trött och la sig raklång för att flyta i det saltrika vattnet. De karakteristiska delfinlätena fick honom att vaggas till sömns.

När Joshua vaknade visste han till en början inte var han var. Liggandes mot det hårda cementgolvet ställde han sig mörbultad upp och insåg att garaget såg mer risigt ut än vanligt. Allt var nerrivet från arbetsbänkarna och motoroljan som förut var uppsamlad i ett fat låg nu i en stor pöl på golvet. Joshua kände sig hungrig och trött. Drogerna hade inte riktigt fått den effekt han hade hoppats, han hade fortfarande ingen aning om hur han skulle lösa Barbarasituationen men checken i hans hand fick honom i alla fall att le, om än för bara en liten sekund.

Redan dagen efter anländer en stor bukett med blommor. Naturligtvis från hennes man, som antingen är för lat för att komma med dom själv, eller skäms för mycket. Kanske en kombination av båda. Några timmar efter dyker han i alla fall upp själv.
- Men älskade vän, så du ser ut. Han sätter sig ner bredvid sängen och tar Barbaras hand i sin.
Jag ska kalla på en sjuksköterska så hon kan lägga om såren, det där ser ju verkligen inge bra ut älskling.
Barbara ville, men kunde inte svara. En bladning av alldeles för mycket morfin och några stift i läppen gjorde det omöjligt att forma läpparna och prata.
Läppen hade de fått stifta redan på akuten, den var sprucken nästan hela vägen upp till näsan. Hon hade även flera stygn under ögat där vasen hade träffat och förutom det ett antal mörka blåmärken.
Hon kollar på honom med tom blick, men Steve låtsas som ingenting.

-          Jen ringde. Hon och Christopher ville bjuda på middag och sedan ta med oss på nån dansbandskonsert. 2Cute4U ska tydligen komma till stan och spela ikväll. Jag sa att jag skulle höra med dig, men det orkar du inte va?

Hon kunde inte förstå hur oförmögen Steve var att ta in vad han hade gjort. Han var sjuk, och det här gick inte längre. Så fort hon blev bättre skulle hon ta ut skilsmässa. Hon skulle få barnen, för även om hon varit otrogen så hade Steve gått för långt. Han var en fara för henne, och kanske till och med för barnen.

En sjuksköterska kommer in i rummet, precis lagom för att avbryta Steve från att säga nåt mer dumt.
- Barbara, skadorna är mycket värre än vad vi tidigare förstått. Förutom de synliga skador du har så visar våra röntgenbilder även på inre skador. Allvarliga sådana.
- vad pratar du om, vad har hänt min fru? undrar Steve.
- Barbara, sjuksköterskan, som för övrigt är en kollega till Barb kollar på dem med sorgsna ögon. Ditt du har fått en bäckenfraktur.

Barbara visste vad detta innebar, men Steve hade inte förstått innebörden av skadorna än.
han kollade oförstående på sköterskan.
- Hon kan inte bli med barn, det vore förödande för henne att bära på ett barn efter det här.
Steve såg lättad ut.
- Men, vi hade i alla fall inte tänkt ha några fler barn. Vi har Belle, hon är 6 år, och hennes bror är 5 år. Barbara fick barn ganska sent som du nog förstår, men hon valde ju att satsa på karriären först. Och nu ska vi som sagt inte ha några fler barn. Eller hur älskling?
Tårarna rinner nedför Barbaras kind, och hade det inte varit för de lugnande medel hennes kropp var så starkt påverkade av så hade hon nog slängt sig ur sängen och över Steve. Hon hatade honom i det ögonblicket, mer än någonsin tidigare. Han hade inte bara tagit hela hennes kvinnlighet ifrån henne utan hade även mage att låtsas som att det inte gjorde nåt. Det var sant de planerade att inte skaffa fler barn, men det var inte hans beslut att ta. Och inte på det här fruktansvärda sättet.
inom henne fanns en enorm ilska men också en djup sorg. Hon försökte att säga något, för hon ville verkligen att han skulle få veta hur hon kände, men smärtan i läppen orsakade bara fler tårar. Han kunde se i henne ögon vad hon kände, det såg hon på honom.
- Vila nu. Jag ska hämta barnen.

/B

”Vill ni ha mer kaffe?” Den lite satta servitrisen med rödrutigt förkläde tittade manande mot Josh. Man kunde se att hon fortfarande var morgontrött, trots det påtagliga lagret av smink gick påsarna som vilade under ögonen inte att ignorera. Medan Josh såg sin femte kopp kaffe fyllas upp till bredden började han obetingat fundera på den gamla servitrisens liv. Vem var hon? Hade hon barn? Var hon lyckligt gift? Frågorna klumpades i huvudet likt de små bitarna av en omelett som låg utspridda på talriken framför honom. Han såg en vigselring så hon var förmodligen gift, eller änka, men Josh kände inte för att vara så cynisk den här morgonen. Han hade bestämt sig för att sitta i ett av de skinnbeklädda båsen, istället för framme vid den långa disken, eftersom han inte kände sig speciellt pratsam. Men som av en outgrundlig anledning kände han, att han inte bara ville veta mer, han krävde att få veta vem den här okända kvinnan framför sig var. Josh tog en av de tomma kopparna från stället bredvid hans bord och sköt den mot den lilla tanten.

 

Ljudet av den strama skinnklädseln som trycktes ner när servitrisen satte sig överröstade Joshuas fråga och han blev lite irriterad när han blev tvungen att ta om den. Efter en något tveksam inledning, förmodligen på grund av Joshs vagt spritluktande andedräkt, så kom Beatrice igång med sin livshistoria. Efter gymnasiet hade hon träffat en kille, dom hade blivit ”totalt och blint förälskade” som hon själv beskrev det, och dom flydde till en stad långt ifrån sina föräldrar. Dom gifte sig strax därefter och fick vid 22 års ålder sitt första barn Heather, som snart skulle fylla 39 och i sin tur ha sitt tredje barn. Beatrice berättade vidare att hon drabbats av cancer två gånger, en gång i halsen och en gång i magen, det senare tog nästan hennes liv. Hennes man som tidigt börjat sin karriär som mekaniker fick dålig rygg för tio år sedan och kunde efter det inte jobba så att det var nog för att försörja ett hem. Beatrice blev tvungen att börja servera på fiket där dom en gång hade suttit och drömt om vad framtiden ämnade erbjuda. Kanske skulle dom starta en ranch med massa hästar. Eller så ville dom ha ett Bed & breakfast upp vid forsen. Beatrice log medan hon drömskt tittade upp på den tickande klockan som strax skulle till att slå sju. Josh som förundrat hade suttit och sugit in varenda detalj om hennes historia vaknade nu till liv ”Vad ska du göra nu”. ”Nu ska jag gå hem till min man och laga honom frukost, samma som alltid: Två Ägg lätt vändstekta, rostat bröd och morgonens tidning” Hon log mot Josh och han hade inte mage att förklara arr frågan egentligen syftade på hennes fortsatta liv. Men kanske var svaret han fick, samma som han skulle ha fått ifall hon uppfattat honom korrekt.

 

Utanför fiket hade solen redan gått upp och den reflekterades mot bensinpumparna från den intilliggande macken. Sittandes i en busskur iakttog Josh några flickor som hand i hand sprang över vägen med skolväskan på axeln, han log för sig själv. En så simpel sak som en sangvinisk gammal servitris och några skolbarn hade fått hans liv att kännas, om än inte mindre skit, men mer hoppingivande. Han bestämde sig för att åka hem och ta tag i situationen, Sarah hade förmodligen fått ett nervöst sammanbrott. Han log åt tanken under tiden han rotade igenom sin ficka efter bilnycklarna.

 

 Hemma vid huset var allt sig likt. Gräsmattan var aningen för hög, men Joshua tyckte det var tur eftersom det dolde de verktyg som annars belamrade den. Dörren till verktygsskjulet stod öppen och den som hade lust kunde bli ny ägare till en rostig skivstång eller två trasiga gräsklippare. Den vita färgen på väggarna till huset var sedan länge flagnad och Joshua hade inte för avsikt att ordna detta så länge någon inte betalde honom. Plötsligt slets han ur sitt dagdrömmande när han hörde ett bekant men ovanligt ljud, Sarahs skratt. Han skyndade sig mott dörren och tvärt stod han i hallen och iakttog dom båda med en mållös blick.

 

Sarah hade på sig ett svart linne och tajta snygga designerjeans. Detta var en ovanlig syn, inte för att hon inte ibland bar jeans, mest för att det här var hennes enda par som kostade mer än en flaska vodka. Hennes ansikte såg piggt ut när hon ropade ut ”Men här är han ju!”.

Den väldoftande mannen som satt placerad med ryggen mot Josh ställde sig nu upp och vände sig om. En proper YSL-kostym och mellanblont välfriserat hår mötte Josh, men det var inte förens han la en snabb blick mot klockan han insåg vem det var. Den blåa Breitling urtavlan blänkte retfullt i morgonljuset och Joshua började känna en våg av ilska slå mot hans tinningar.

 

Steve sträckte välartat fram handen och presenterade sig. Joshuas annars fasta handslag var som bortblåst och han fick anstränga sig för att ens få upp handen från sidan. ”Jag berömde precis Sarah för ert otroligt mysiga hus, jag har alltid velat ha något sånt här mindre, men frugan vägrar ge med sig. Jag försöker övertyga henne om att det skulle vara fullt möjligt ifall hon bara slängde hälften av sina kläder och SKOR!” Steve skrattade och klappade Joshua gemytligt om axeln. ”Åh Steve, jag har inte ens hunnit städa, det ser förfärligt ut här” Sarah la generat ihop några tidningar på soffbordet. ”Vet du vad, ge mig en till kopp av det här underbara hemkokta kaffet. Det spelar ingen roll vad man köper, cappucino, moccachino, frauppucino och allt vad fan det heter. Det bästa som finns är en gammal hederlig kopp hemkokt”. Steve tittade leendes mot Sarah som på ett ögonblick skyndade mot köket. Ljudet av rinnande vatten och mått som slog i diskbänken överröstade nästan Sarahs fråga men Steve uppfattade den ändå och svarade ”Ja tack jag tar gärna en bit Cheesecake till och du bara MÅSTE ge mig receptet sen, jag borde verkligen visa min fru vad som gjort mig helt frälst” han tillade sedan ”Ge gamle Josh här en bit också, han borde ha något i magen när han hör om mitt arbetsförslag”

 

Josh kände sig äcklad. Det här huset var inte mysigt och det fanns ingen chans att någon kunde tycka det heller såvida man inte var uteliggare eller hade en skräpfetisch. Och vem skulle få det där receptet, kokerskan eller kanske någon i serveringspersonalen? Förmodligen ingen för om Joshua kände Sarahs matlagning rätt smakade den här maträtten också gipsvägg.

Sarah kom in i rummet igen och ställde fram två fat, Joshua visste inte om han skulle skratta eller gråta åt den lilla jordgubben som låg dekorativt upplagd ovanpå kakan. Steve sträckte ut händerna från kroppen som om han vore förvånad ”Sarah jag hoppas verkligen att gamle Josh här har vett att förstå vilken fantastisk fru han har” Sarah viftade med en lös handflata och suckade ”Men du är ju bara för gullig” innan hon satte sig ner på soffan.

 

Det kändes som om en film spelades upp inför Joshuas ögon, inget av det han såg var verkligt. Steves ansikte var bara en bild som han hade sett på en av de många fotografierna i Barbaras hus. Han sitter inte i soffan, just precis nu, och skrattar i kör med min fru tänkte Josh för sig själv medan han betraktade Steves skickliga skådespeleri. Det kom nästan som en befrielse när Steve sa något om att han hade bråttom till jobbet och att det var dags för ”de stora pojkarna” att diskutera affärer. En hånande blick stirrade rakt in i Joshuas ögon medan Steve milt kysste luften kring båda Sarahs kinder farväl.

 

Å ena sidan ville han slå mannen, som stod framför honom på garageuppfarten, blodig. Å andra sidan ville han inte riskera att ställa till det för Barbara, om det nu mot all förmodan var så att Steve inte visste något. Oddsen att Steve åkt till den här gudsförgätna förorten för att prata affärer med en medioker alkoholiserad snickare var dock ganska dåliga kom Joshua fram till i sitt för en gångs skulle nyktra sinne. Steves blick var överlägsen och han slickade sig gång på gång runt läpparna medan han gav uttryck åt det Joshua fasade.

 

”Lyssna här grabben, jag är inte så dum att jag kommer hit och försöker dunka skiten ur dig. Du är stor och har säker haft en svår barndom med fattigdom och våld och bla bla bla. Jag tänkte bara ge dig en chans innan det är för sent. Bara för att ditt liv är skit behöver du inte försöka ta det någon annan man har. Jag vet inte vad Barbara fått ut av att träffa dig, jag vet inte ens vad ni gjort. Jag bryr mig inte ens, fattar du det. Grejen är den att det här kan se jävligt illa ut ifall några av våra bekanta får reda på det här. Att min fru drar på sig könssjukdomar med något jävla snickarslödder från förorten” Steves röst var fortfarande lika kontrollerad och viskande i precis rätt ton så det inte skulle höras in i huset. Handen knöts hårdare och hårdare för Josh och precis när han var på väg att göra det han gjort så många gånger förr var det precis som om Steve kunde läsa honom. En enkel knuff med fingertoppen på den gråfärgade kavajen visade en Smith & Wesson revolver som låg tryckt mot höftbenet. Steve fortsatte lika lugnt och obekymrat igen ”Från och med idag kommer du inte att sätta din fot i varken mitt eller Barbars liv igen. Du kommer att glömma att vi någonsin existerat vilket kommer att bli något lättare för mig eftersom du liknar allt annat arbetaräckel jag någonsin stött på. Du kommer att ta hand om din skata till fru och för fan Josh, köp ett nytt hus, jag blir ju smutsig av att bara stå här. Men, som du kanske vet är jag en väldigt generös man. Jag och min familj ger varje år bort flera miljoner till projekt som ska få bort kriminaliteten från förorter likt det här helvetet”. Steve drog sina händer genom det vattenkammade håret och tittade lite bekymrat på en fläck på sina Je-Mecroix skor. ”Du förstår jag har en veranda som skulle behövas byggas om. Den här verandan existerar ju självfallet bara i mitt huvud för gjorde den inte det skulle jag ju anlita riktiga, pålitliga hantverkare till att bygga om den, inte till någon som dig. Men i vilket fall som helst behöver den här verandan en liten upputsning och jag tror du är rätt man för jobbet. Håller du dig borta från mig och min familj så är jag beredd att ge dig en check, från mitt privata arbetskonto som intygar att du har byggt den här verandan. Jag menar Joshua, det är klart att en miljon är mycket för en veranda men jag är övertygad om att du kan göra den så snygg att den är värd vartenda öre”

 

Aldrig hade Joshua känt sig så förödmjukad och lusten att trycka knogen mot det hårda pannbenet överlyste nästan respekten för vapnet som mannen framför honom bar. Men en annan lust sköljde också över honom. Joshua var less på att vara fattig, less på att vända på vartenda öre och känna sig som stadens avskrap. Det här kunde vara början på något nytt tänkte han medan Steve tog upp en skimrande guldpenna ur innerfickan.

// Jay

2 veckor hade gått sedan hon senast såg Joshua. Hon hade ägnat all sin lediga tid åt barnen och familjen, men beslutsamheten hon känt natten då Steve kommit hem började avta.
Josh hälsade allt oftare på i hennes tankar och hur gärna hon än ville så lämnade han inte henne ifred.
På dagarna var hon god hustru, mamma och barnmorska, men nätterna spenderade hon vaken, oftast i sin bil körandes runt stan. Ibland gjorde hon en avstickare till slumkvarteren och cirklade varv efter varv och kollade på kvinnorna i allt för korta kjolar och höga stövlar. Kanske trodde hon att det var där hon till slut skulle finna honom? Överallt tycktes hon se hans bil, men varje gång var det falskt alarm och besvikelsen sköljde över henne. Inte för att hon visste vad hon skulle göra om hon träffade honom. De hade väl inget mer att säga varandra?

Under dessa vakna nätter kunde Barbara komma på sig själv med att sitta och tänka på sin ungdom. Hon var alltid den som skötte sig bra i skolan och uppträdde fint inför folk. Allt hon gjorde berömdes hon för och hennes föräldrar var mäkta stolta. Barbara hade som alla andra i hennes ålder försökt att göra revolt mot sina föräldrar någon gång under högstadiet, men även detta hade bemötts med en klapp på huvet, ”det hörde ju åldern till att lyssna på lite hård musik och komma hem lite sent”. Barbara kom från en av de finaste familjerna i stan, i namnet Hawkins låg en stor makt. Det var på grund av dessa pengar som Steve kunnat utbilda sig och sedan tagit över rollen som försörjare av henne. Barbara hade aldrig behövt röra en enda krona av den förmögenhet hon satt på, och det var en trygg känsla att veta att de alltid skulle klara sig. Oavsett vad som hände.

Solen sken ute på gatan när Barbara sprang efter sin sons cykel. Hon hade aldrig haft så här mycket tid att spendera med sina barn och en av sakerna de genast hade tagit itu med var att lära Max att cykla. Med Belle i ett stadigt tag på ena armen så sprang hon bredvid Max och hejade på honom samtidigt som hon bevittnade hans första cyckeltramp. Hon var lycklig.
Barnen sprang i förväg in i huset när det så till slut givit upp för dagen. Barb höll på att hänga upp sin jacka när hon hörde sin man säga: - Gå upp på era rum, jag och mamma har lite saker att tala om.
Det knöt sig i Barbaras mage, och på darriga ben klev hon sedan in i salongen där hennes man satt vid det stora matsalsbordets kortända. Framför sig låg något som Barbara inte kunde urskilja, men som hon ganska snabbt fick reda på vad det var. Han höll upp kalsongerna framför sig, och Barbara kom genast på sitt misstag. Tvättkorgen! Fan. Hon tänkte väl aldrig att han skulle kolla där.
- Bespara mig förklaringen Barb! Smutsig är du…och äcklig!
Han hade gått fram till henne och kastade nu kalsongerna i hennes ansikte, en örfil följde.
Slaget släppte alla fördämningar och nervositeten var helt plötsligt som bortblåst. Istället bubblade Barb av ilska.
_ vafan vill du att jag ska göra då? Va? Du är aldrig hemma, alltid iväg på nåt med jobbet. Och när du väl är hemma så pendlar du mellan att älska med mig eller slå mig…som ett djur!!! Det här gör mig galen. Steve, jag tror jag vill skiljas. Jag kommer ta barnen med mig, och såklart mina pengar. Du får behålla huset och bilarna, men vi kan inte ha det så här.
Hennes hjärta bankade hårt. Hon hade känt sig så lycklig och verkligen bestämt sig för att satsa på sin man, men blicken han gav henne gjorde henne rädd. Och det var en blick hon hade fått se alldeles för många gånger under deras äktenskap.
Det fanns inte en tillstymmelse till sympati i hans blick och när han vände sig om för att slå på musik så stängde Barbara av alla känslor hon kunde förmå, för hon visste vad hon hade att vänta. Musiken var till för att dämpa ljuden av den kommande misshandeln, han ville aldrig att barnen skulle höra.
Nästa slag blev hårt, rakt över käken. Nacken knycktes åt sidan precis i rätt vinkel för att Barbara skulle se en tand flyga, tätt följt av blod från hennes mun. Följande halvtimme präglades helt av hårda slag och fula ord. Barbara visste inte vilket som var värst. Misshandeln nådde sin kulmen då han slog henne över kindbenet med en Mingvas som hon fått i present av sin bror. Vasen föll till golvet och krossades med ungefär samma ljud som henne okben gjort sekunden innan.

- Jag vet vem han är Barbara. Du är en skam för hela stadens överklass….springa runt som en hora med andra klassens medborgare, eller tredje.
Han spottade på golvet framför henne.
Barbara hörde vad han sa och försökte ta till sig det. Visste han om att det var Joshua? Hon visste mycket väl att han kunde tala sanning. Steves kontaktnät var utspritt över hela stan, och en bra bit utanför dess gränser. Pengar var makt och det fanns ingen information man inte kunde köpa sig till. Hon tänkte att hon borde försöka få tag på Josh, men hennes kropp lyssnade inte till hennes hjärnas uppmaningar om att röra på sig. Hon kunde knappt röra armen, än mindre ta upp en telefon och slå in ett nummer.
Han kastade lite pengar på henne.
- för du är väl ett luder? Du är så smutsig att jag inte ens vill älska med dig, men pengarna kan du behålla, dem lär du behöva när jag har tagit ut skilsmässa och fått både barnen och hela vår förmögenhet.
Han försvann, och någonstans mellan medvetande och medvetslöshet hörde Barbara en bil som startade.

/B