När Steve klev in i rummet möttes han inte av den synen han hade föreställt sig. Visserligen låg Barbara där, kraftigt drogad och blåslagen men istället för att hennes tysta andetag hördes nu också en penna som slogs rastlöst mot armstödet på en stol intill sängen. "Mr Lake antar jag" sa den sittande mannen innan han ställde sig upp för att skaka Steves hand. "Ja och ni är.." Steve kände hur det ilade till i magen. "Mitt namn är Thomas Coveland och jag jobbar för våldsroteln hos polisen, jag är bara här för att sälla några rutinfrågor". Den välklädde konstapeln tittade hastigt ner i sitt block och sedan upp på Steve igen. "När en kvinna ådrar sig den här typen av skador, allvarliga skador, så har vi som praxis att följa upp det för att se att inget har gått fel till" Steve svalde kraftigt och tittade skärrat mot Barbara. "Ni tror väl inte att jag..?" Steve kunde knappt avsluta meningen men gav det direkt ett nytt försök "Ni tror väl inte att jag gjort något av det här? Jag berättade ju för sköterskorna redan när vi kom in att hon höll på att möblera om där hemma, trots att jag sagt till henne tusen gånger att vi kan hyra folk som gör det åt oss" Steve pratade nu mer kontrollerat och hans röst var stadig och kraftfull. "Hon försökte flytta en antik ming-vas, ståendes på en tvåmeters stege när bokhyllan på något sätt måste fallit över henne. Jag satt i köket och gick igenom lite papper när jag hörde smällen. Jag skyndade mig dit och det var då jag såg… då jag såg" Steve kunde inte avsluta meningen, med näven knuten mot munnen brast han ut i tårar som inte kunde betraktas som annat än äkta. Konstapel Coveland tog en av de små pappersnäsdukarna från nattduksbordet och klappade Steve förstående över axeln. Steve raderade sedan all misstänksamhet som kunde tänkas finnas kvar hos konstapeln. "Man förstår inte hur jävla obetydligt saker och ting är innan något sånt här händer. Jag menar vem fan bryr sig om jobb eller pengar, skulle jag förlora Barbara vet jag inte vad jag skulle göra. Jag kan inte ens föreställa mig tanken, hon och barnen är allt jag har" Konstapel Coveland stängde igen sitt lilla anteckningsblock och sneglade mot Barbara som verkade vakna till. "Det här är bara en rutinundersökning vi måste göra när kvinnor kommer in till sjukhuset såhär. Ni är ju inte bara en väldigt framstående affärsman med ett gott rykte, det vore ju i det närmsta idiotiskt av mig att tro att ni som är så god vän med polismästaren skulle vara kapabel till något sånt här" Konstapel Coveland fortsatte "Vi på stationen är föresten väldigt tacksamma för era, minst sagt, generösa bidrag till vårat fotbollslag. Du skulle sett brandmännens min när dom såg våra dräkter" Steve log och skakade generat på huvudet "Nej det är ni som ska ha tack, ni gör ett kanonjobb därnere" Steve plockade upp sin guldpenna och ett visitkort som han började anteckna på baksidan av. "Mr Coveland var det va? Jag ska se till att polismästaren får reda på vilken duktig och ambitiös polis han har i kåren" Steves vänliga blick följde konstapeln medan han vandrade ner längs sjukhuskorridoren, när fotstegen inte längre hördes vände sig Steve om och hans blick förändrades. Barbara hade nu vaknat och kunde höra hur dörren till hennes rum stängdes.

----

Joshua körde förbi sjukhuset ovetandes om att kvinnan som härjade i hans tankar bara var några meter bort från honom. Paradoxalt nog var hon vacker och livlig i hans tankar medan hon i det ögonblicket låg drogad och inte fullt lika livlig i en sjukhussäng. Den rektangulära checken låg på sätet bredvid och Joshua fick slita sig för att inte fästa blicken på alla nollorna istället för på vägen. Han hade gjort några inköp och var på väg till sitt garage för att försöka komma till insikt om hur han skulle hantera den delikata situation som uppstått.

Inne i garaget, som endast var upplyst av en glödlampa som hängde i taket, låg saker spridda över arbetsbänkarna. Rostiga skiftnycklar och tomma ölburkar blandades med diverse oljor och matrester. Joshuas fot slog i en trasig bågcylinder som retfullt låg mitt på golvet. Han slog sig ner vid en av arbetsbänkarna och började rota i den vita plastpåsen.

En miljon. Så mycket pengar hade Joshua aldrig kunna förställt sig att ha. Han var den typen av kille som aldrig ägt mer än huset han satt i och kläderna han hade på kroppen. Skulder till skumma individer och obetalda räkningar var en del av hans vardag. Visserligen var han av den karaktären att han tyckte man skulle arbeta sig till pengar. Han såg något ärofyllt i att efter en dags svettigt arbete komma hem och känna att han uträttat något. Att glassa i en skräddarsydd kostym och gå på massage var inte hans melodi, dom som gjorde det kunde inte kalla sig män tänkte han för sig själv. Tankarna korkade igen Joshuas huvud och han kände att han behövde något för att stilla dom med. Hur skulle han göra med Barbara och checken? Skulle han bara åka hem till familjens hus och spöa skiten ur Steve? Det var för mycket att få rätsida på och yrseln gjorde sig påmind. En whiskey eller öl skulle inte lösa det här, han behövde något starkare. Joshua övervägde något som han inte gjort på flera år men tillslut greppade han tag i plastpåsen innehållande de bruna bitarna som låg på arbetsbänken framför honom.

Lågan från tändaren sotade aluminiumfolien och små ångor steg sakta upp mot taket. Joshua drog i sig rökheroinet och blundade. Han kände sig värdelös men den senaste tiden hade varit så påfrestande att han nu inte såg någon annan utväg, han behövde få känna lugn. Efter någon minut började han känna sig varm och torrheten i munnen gjorde honom illa till mods. Efter någon minut till kom tankarna.

 I Joshuas huvud kom tankarna och synerna en åt gången, som uppställda på kö. Först såg han en griskulting som gick längs en enslig väg. Det åskade och regnade, fast inte från skyarna, utan uppåt från marken. Grisen såg sorgsen ut och för första gången insåg Joshua att korv faktiskt var gjort av griskött. Han kände sig äcklad. Grisen hatade Joshua för att han lät honom slaktas, han kunde känna det. Joshua försökte slöddra fram en ursäkt men grisen ville inte lyssna. Plötsligt exploderade grisen i en kraftig explosion och ett hav av färger målades upp framför Joshua. Han satt nu i en grotta. Människor rörde sig omkring honom men något var fel. De var klädda i skinnpaltor och hade tufsiga frisyrer. Alla hade underbett och grymtade precis som grisen gjort, innan han exploderade det vill säga. Joshua insåg plötsligt att befann sig i stenåldern. Grottmänniskorna verkade vara upptagna i någon lek och slagen från en trumma förde takten. Vissa ägnade sig åt att jaga varann likt apor medan andra hade primitivt förspel. Joshua kände sig förvirrad, ännu mer förvirrad blev han när två av grottmänniskorna inledde något som inte kunde beskrivas som annat än sex. Joshua blev häpen men också glad över insikten att dom faktiskt hade sex på stenåldern. Han skrattade och gjorde tummen upp åt en grottman som använde sig av samma ställning som han och Barb gjort på pickupen. Joshua såg sig omkring, nu hade alla stenåldersmänniskorna sex, hämningslöst och djuriskt. Istället för vrål och tjut kom visserligen gris och apläten ur deras munnar men detta var inget som störde Joshua. Han satt betänksamt på en sten och begrundade vad som skedde runtomkring honom. En grottman rusade mot Joshua som rasade från sin sten. Istället för att ramla ner på jordgolvet under honom föll han ner mitt i Atlanten. Solen lyste och han simmade några meter ryggsim för att svalka sig i det härliga vattnet. En flock delfiner simmade uppe jämte Josh och han kände sig trygg. Delfinerna showade friskt framför Joshua som hysteriskt klappade med händerna och skrek av lycka. En av delfinerna hade en nos gjorde av sedlar medan den andra hade kugghjul istället för ögon. Joshua började känna sig trött och la sig raklång för att flyta i det saltrika vattnet. De karakteristiska delfinlätena fick honom att vaggas till sömns.

När Joshua vaknade visste han till en början inte var han var. Liggandes mot det hårda cementgolvet ställde han sig mörbultad upp och insåg att garaget såg mer risigt ut än vanligt. Allt var nerrivet från arbetsbänkarna och motoroljan som förut var uppsamlad i ett fat låg nu i en stor pöl på golvet. Joshua kände sig hungrig och trött. Drogerna hade inte riktigt fått den effekt han hade hoppats, han hade fortfarande ingen aning om hur han skulle lösa Barbarasituationen men checken i hans hand fick honom i alla fall att le, om än för bara en liten sekund.