”Vill ni ha mer kaffe?” Den lite satta servitrisen med rödrutigt förkläde tittade manande mot Josh. Man kunde se att hon fortfarande var morgontrött, trots det påtagliga lagret av smink gick påsarna som vilade under ögonen inte att ignorera. Medan Josh såg sin femte kopp kaffe fyllas upp till bredden började han obetingat fundera på den gamla servitrisens liv. Vem var hon? Hade hon barn? Var hon lyckligt gift? Frågorna klumpades i huvudet likt de små bitarna av en omelett som låg utspridda på talriken framför honom. Han såg en vigselring så hon var förmodligen gift, eller änka, men Josh kände inte för att vara så cynisk den här morgonen. Han hade bestämt sig för att sitta i ett av de skinnbeklädda båsen, istället för framme vid den långa disken, eftersom han inte kände sig speciellt pratsam. Men som av en outgrundlig anledning kände han, att han inte bara ville veta mer, han krävde att få veta vem den här okända kvinnan framför sig var. Josh tog en av de tomma kopparna från stället bredvid hans bord och sköt den mot den lilla tanten.

Ljudet av den strama skinnklädseln som trycktes ner när servitrisen satte sig överröstade Joshuas fråga och han blev lite irriterad när han blev tvungen att ta om den. Efter en något tveksam inledning, förmodligen på grund av Joshs vagt spritluktande andedräkt, så kom Beatrice igång med sin livshistoria. Efter gymnasiet hade hon träffat en kille, dom hade blivit ”totalt och blint förälskade” som hon själv beskrev det, och dom flydde till en stad långt ifrån sina föräldrar. Dom gifte sig strax därefter och fick vid 22 års ålder sitt första barn Heather, som snart skulle fylla 39 och i sin tur ha sitt tredje barn. Beatrice berättade vidare att hon drabbats av cancer två gånger, en gång i halsen och en gång i magen, det senare tog nästan hennes liv. Hennes man som tidigt börjat sin karriär som mekaniker fick dålig rygg för tio år sedan och kunde efter det inte jobba så att det var nog för att försörja ett hem. Beatrice blev tvungen att börja servera på fiket där dom en gång hade suttit och drömt om vad framtiden ämnade erbjuda. Kanske skulle dom starta en ranch med massa hästar. Eller så ville dom ha ett Bed & breakfast upp vid forsen. Beatrice log medan hon drömskt tittade upp på den tickande klockan som strax skulle till att slå sju. Josh som förundrat hade suttit och sugit in varenda detalj om hennes historia vaknade nu till liv ”Vad ska du göra nu”. ”Nu ska jag gå hem till min man och laga honom frukost, samma som alltid: Två Ägg lätt vändstekta, rostat bröd och morgonens tidning” Hon log mot Josh och han hade inte mage att förklara arr frågan egentligen syftade på hennes fortsatta liv. Men kanske var svaret han fick, samma som han skulle ha fått ifall hon uppfattat honom korrekt.

Utanför fiket hade solen redan gått upp och den reflekterades mot bensinpumparna från den intilliggande macken. Sittandes i en busskur iakttog Josh några flickor som hand i hand sprang över vägen med skolväskan på axeln, han log för sig själv. En så simpel sak som en sangvinisk gammal servitris och några skolbarn hade fått hans liv att kännas, om än inte mindre skit, men mer hoppingivande. Han bestämde sig för att åka hem och ta tag i situationen, Sarah hade förmodligen fått ett nervöst sammanbrott. Han log åt tanken under tiden han rotade igenom sin ficka efter bilnycklarna.

 Hemma vid huset var allt sig likt. Gräsmattan var aningen för hög, men Joshua tyckte det var tur eftersom det dolde de verktyg som annars belamrade den. Dörren till verktygsskjulet stod öppen och den som hade lust kunde bli ny ägare till en rostig skivstång eller två trasiga gräsklippare. Den vita färgen på väggarna till huset var sedan länge flagnad och Joshua hade inte för avsikt att ordna detta så länge någon inte betalde honom. Plötsligt slets han ur sitt dagdrömmande när han hörde ett bekant men ovanligt ljud, Sarahs skratt. Han skyndade sig mott dörren och tvärt stod han i hallen och iakttog dom båda med en mållös blick.

Sarah hade på sig ett svart linne och tajta snygga designerjeans. Detta var en ovanlig syn, inte för att hon inte ibland bar jeans, mest för att det här var hennes enda par som kostade mer än en flaska vodka. Hennes ansikte såg piggt ut när hon ropade ut ”Men här är han ju!”.

Den väldoftande mannen som satt placerad med ryggen mot Josh ställde sig nu upp och vände sig om. En proper YSL-kostym och mellanblont välfriserat hår mötte Josh, men det var inte förens han la en snabb blick mot klockan han insåg vem det var. Den blåa Breitling urtavlan blänkte retfullt i morgonljuset och Joshua började känna en våg av ilska slå mot hans tinningar.

Steve sträckte välartat fram handen och presenterade sig. Joshuas annars fasta handslag var som bortblåst och han fick anstränga sig för att ens få upp handen från sidan. ”Jag berömde precis Sarah för ert otroligt mysiga hus, jag har alltid velat ha något sånt här mindre, men frugan vägrar ge med sig. Jag försöker övertyga henne om att det skulle vara fullt möjligt ifall hon bara slängde hälften av sina kläder och SKOR!” Steve skrattade och klappade Joshua gemytligt om axeln. ”Åh Steve, jag har inte ens hunnit städa, det ser förfärligt ut här” Sarah la generat ihop några tidningar på soffbordet. ”Vet du vad, ge mig en till kopp av det här underbara hemkokta kaffet. Det spelar ingen roll vad man köper, cappucino, moccachino, frauppucino och allt vad fan det heter. Det bästa som finns är en gammal hederlig kopp hemkokt”. Steve tittade leendes mot Sarah som på ett ögonblick skyndade mot köket. Ljudet av rinnande vatten och mått som slog i diskbänken överröstade nästan Sarahs fråga men Steve uppfattade den ändå och svarade ”Ja tack jag tar gärna en bit Cheesecake till och du bara MÅSTE ge mig receptet sen, jag borde verkligen visa min fru vad som gjort mig helt frälst” han tillade sedan ”Ge gamle Josh här en bit också, han borde ha något i magen när han hör om mitt arbetsförslag”

Josh kände sig äcklad. Det här huset var inte mysigt och det fanns ingen chans att någon kunde tycka det heller såvida man inte var uteliggare eller hade en skräpfetisch. Och vem skulle få det där receptet, kokerskan eller kanske någon i serveringspersonalen? Förmodligen ingen för om Joshua kände Sarahs matlagning rätt smakade den här maträtten också gipsvägg.

Sarah kom in i rummet igen och ställde fram två fat, Joshua visste inte om han skulle skratta eller gråta åt den lilla jordgubben som låg dekorativt upplagd ovanpå kakan. Steve sträckte ut händerna från kroppen som om han vore förvånad ”Sarah jag hoppas verkligen att gamle Josh här har vett att förstå vilken fantastisk fru han har” Sarah viftade med en lös handflata och suckade ”Men du är ju bara för gullig” innan hon satte sig ner på soffan.

Det kändes som om en film spelades upp inför Joshuas ögon, inget av det han såg var verkligt. Steves ansikte var bara en bild som han hade sett på en av de många fotografierna i Barbaras hus. Han sitter inte i soffan, just precis nu, och skrattar i kör med min fru tänkte Josh för sig själv medan han betraktade Steves skickliga skådespeleri. Det kom nästan som en befrielse när Steve sa något om att han hade bråttom till jobbet och att det var dags för ”de stora pojkarna” att diskutera affärer. En hånande blick stirrade rakt in i Joshuas ögon medan Steve milt kysste luften kring båda Sarahs kinder farväl.

Å ena sidan ville han slå mannen, som stod framför honom på garageuppfarten, blodig. Å andra sidan ville han inte riskera att ställa till det för Barbara, om det nu mot all förmodan var så att Steve inte visste något. Oddsen att Steve åkt till den här gudsförgätna förorten för att prata affärer med en medioker alkoholiserad snickare var dock ganska dåliga kom Joshua fram till i sitt för en gångs skulle nyktra sinne. Steves blick var överlägsen och han slickade sig gång på gång runt läpparna medan han gav uttryck åt det Joshua fasade.

”Lyssna här grabben, jag är inte så dum att jag kommer hit och försöker dunka skiten ur dig. Du är stor och har säker haft en svår barndom med fattigdom och våld och bla bla bla. Jag tänkte bara ge dig en chans innan det är för sent. Bara för att ditt liv är skit behöver du inte försöka ta det någon annan man har. Jag vet inte vad Barbara fått ut av att träffa dig, jag vet inte ens vad ni gjort. Jag bryr mig inte ens, fattar du det. Grejen är den att det här kan se jävligt illa ut ifall några av våra bekanta får reda på det här. Att min fru drar på sig könssjukdomar med något jävla snickarslödder från förorten” Steves röst var fortfarande lika kontrollerad och viskande i precis rätt ton så det inte skulle höras in i huset. Handen knöts hårdare och hårdare för Josh och precis när han var på väg att göra det han gjort så många gånger förr var det precis som om Steve kunde läsa honom. En enkel knuff med fingertoppen på den gråfärgade kavajen visade en Smith & Wesson revolver som låg tryckt mot höftbenet. Steve fortsatte lika lugnt och obekymrat igen ”Från och med idag kommer du inte att sätta din fot i varken mitt eller Barbars liv igen. Du kommer att glömma att vi någonsin existerat vilket kommer att bli något lättare för mig eftersom du liknar allt annat arbetaräckel jag någonsin stött på. Du kommer att ta hand om din skata till fru och för fan Josh, köp ett nytt hus, jag blir ju smutsig av att bara stå här. Men, som du kanske vet är jag en väldigt generös man. Jag och min familj ger varje år bort flera miljoner till projekt som ska få bort kriminaliteten från förorter likt det här helvetet”. Steve drog sina händer genom det vattenkammade håret och tittade lite bekymrat på en fläck på sina Je-Mecroix skor. ”Du förstår jag har en veranda som skulle behövas byggas om. Den här verandan existerar ju självfallet bara i mitt huvud för gjorde den inte det skulle jag ju anlita riktiga, pålitliga hantverkare till att bygga om den, inte till någon som dig. Men i vilket fall som helst behöver den här verandan en liten upputsning och jag tror du är rätt man för jobbet. Håller du dig borta från mig och min familj så är jag beredd att ge dig en check, från mitt privata arbetskonto som intygar att du har byggt den här verandan. Jag menar Joshua, det är klart att en miljon är mycket för en veranda men jag är övertygad om att du kan göra den så snygg att den är värd vartenda öre”

Aldrig hade Joshua känt sig så förödmjukad och lusten att trycka knogen mot det hårda pannbenet överlyste nästan respekten för vapnet som mannen framför honom bar. Men en annan lust sköljde också över honom. Joshua var less på att vara fattig, less på att vända på vartenda öre och känna sig som stadens avskrap. Det här kunde vara början på något nytt tänkte han medan Steve tog upp en skimrande guldpenna ur innerfickan.

// Jay